Hyllning: två brudar i mitt liv

En del väljer att fira den internationella kvinnodagen, andra använder dagen för att belysa och problematisera ojämställdheten. Jag väljer sedan ett gäng år tillbaka att lyfta fram viktiga och betydelsefulla kvinnor i mitt liv. 2015 var det farmor Inga-Lill och mormor Gun som fick stå i rampljuset. 2014 skrev jag om mina dåvarande närmaste kollegor Eva och Sofia. 2013 hyllade jag några av de brudar som kommit närmare in i mitt liv Lisa, Lina och Anna Maria och 2011 skrev jag om mina fyra närmaste vänner som varit med mig sen jag var barn Sara, Emma, Jossan och Lisa.

I år är den gemensamma nämnaren för mina kvinnor, föga förvånande, resor.

Elin H Sterner är en av anledningarna till att jag just denna dag befinner mig i Saltöknen i Bolivia. För många år sedan gjorde en hon resa med Rosa bussarna genom Sydamerika och när jag frågade vad jag inte får missa under min resa kom svaret snabbt: Saltöknen!

Jag och Elin lärde känna varandra på kongressen i Gävle 1999 vilket blev starten en lång vänskap. När jag flyttade till Göteborg fördjupades vänskapen och nu ses vi tre-fyra gånger per år när vi har vägarna förbi varandras städer. Ibland 15 minuter på centralen, och det är alltid värt det!

Elin är, förutom väldigt omtänksam och en god vän, oerhört relationsklok. Vi kan sitta i timmar och prata om svårigheter och utmaningar i relationer till vänner, familj och arbete och jag berikas alltid med nya perspektiv och nya insikter. Elin har en sund syn på kropp och själ och är en vän som visar att hon uppskattar mig och konstant fyller på mig med energi. Vi har en väldigt fin vänskap som jag värderar högt!

Jag och Elin på hennes kärleksfest

Kvinna nummer två är Annika Myhre, en inspiratör och generös person som jag lärde känna när jag började jobba på IOGT-NTO 2013. Annika är jurist och i början kamperade vi främst ihop för att slå hål på alkoholindustrin. Nu, några år senare ser jag henne snarare som min reseguru och vän.

Annika, som driver en av Sveriges mest etablerade resebloggar, Resfredag.se, är en stor anledning till att 155cm.se finns. När jag sa att jag funderade på att börja reseblogga sa hon ”Men du resebloggar ju redan” vilket gav mig modet att sätta upp 155:an som är ett av de mest roliga och utvecklande projekt jag skapat. Så tacksam för svaren på mina tusen frågor och alla goda råd som Annika utan att tveka delat med sig av.

Annika tycks ha allt och leva det perfekta livet. Förutom att vara en framgångsrik resebloggare, skicklig på sitt jobb och hennes fina familj bestående av tre urgulliga kids och en väldigt trevlig man är hon hurtig, glad, smart och snygg. Såklart har solen sina fläckar men för mig tycks solen alltid skina 😉

Jag och Annika redo för att vara så där hurtiga!

Byta bransch?

Här på andra sidan jorden snurrar tankarna för fullt. När frågor om sexualbrott, kvinnors begränsade frihet eller jämställdhet over all är på tapeten känner jag ofta att jag inte gör tillräckligt i den feministiska kampen. Som att jämställdhet är viktigt och på riktig och alkohol, som jag ju ägnar mitt liv åt, bara är en liten sidofråga som inte är tillräckligt relevanta. Detta kommer upp titt som tätt, nu senast med anledning av de efterföljande diskussionerna om gruppen män kopplat till händelserna under We are Stockholm. Jag känner mig för lite insatt, läser kloka inlägg och håller med men kan inte formulera argumenten eller resonemangen själv så jag låter ofta bli att tycka överhuvudtaget. Detta trots att jag läst genusvetenskap i tre terminer. 

Vid dessa tillfällen känns det som jag borde byta bransch. Dissa alkoholpolitiken och lägga all min energi på jämställdhetsfrågorna. Men så tänker jag ett varv till och inser att det bästa jag kan ge jämställdheten i Sverige är ett alkoholperspektiv i debatten. Att brinna för en så osexig och obekväm fråga som alkohol, som dessutom är en fråga som väldigt få vill prata om (förutom de som vill släppa allt fritt) är frustrerande. Samtidigt vet jag att alkoholen är inblandad i en klar majoritet av alla våldsbrott och jag skulle gissa att siffran är motsvarande när det kommer till sexualbrott. Det är med alkohol i kroppen som män tappar sin vardagliga gräns om hur de borde bete sig mot kvinnor och en minskad totalkonsumtion skulle minska antalet brott och en minskad totalkonsumtion uppnås genom höjda skatter, ett starkt detaljhandelsmonopol och begränsad alkoholreklam. Det är precis som med jämställdhetsfrågorna, vi vet vad som behöver göras men det görs inte. 

Så jag får peppa mig själv att jag visst bidrar till jämställdhet på ett strukturellt plan genom mitt alkoholpolitiska engagemang och se till att alkoholperspektivet lyfts i fler debatter som handlar om jämställdhet. Men egentligen är jag nog bara avundsjuk på alla coola som tar plats i jämställdhetsfrågorna. Jag vill också så den slutgiltiga frågan blir väl vad som krävs för att det ska bli så?

Carlsberg failar på Pride. I år igen.

Igår var det invigning av Pridefestivalen och jag stod framför scenen och njöt av den historiska musikresan. Så mycket fest, kärlek och dans. Allt var på topp utom en liten detalj som egentligen inte är så liten utan snarare väldigt avgörande för många.

Carlsberg är en av Prides partners och därmed det företag som står för drycken i Pride park. Jag skulle önska att Pride inte tog emot sponsring från alkoholindustrin, precis som de inte tar emot sponsring från tobaksindustrin. Nå väl, det jag framför allt har riktigt stora problem med är att det är Carlsberg non-alcoholic som är partner till Pride samtidigt som deras alkoholfria öl inte ens finns på området. Jag gick till fem olika barer. Inte någonstans kunde jag få tag i något annat än läsk och bubbelvatten. Utbudet av olika alkoholsorter var självklart brett. Öltält, Rosébaren och Champagneområde.

Jag är inte arg på barägarna eller de som serverar, de distribuerar bara den dryck som Carlsberg valt ut. Jag är lite arg på Pride som inte kräver bättre alkoholfritt utbud. Framför allt är jag, i vanlig ordning, arg på Carlsberg. För att de bryter mot alkohollagen genom att inte ha motsvarande alkoholfritt utbud. För att de gör det svårt för publiken på Pride att välja alkoholfritt när det är den publik som skulle behöva det mest eftersom alkoholkonsumtionen bland HBTQ-personer generellt är högre än snittet. För att de är lömska och slibbiga som ger sken av att vara ansvarstagande genom att sponsra med non-alcoholic och sen inte ens ha drycken på plats. Det var samma sak förra året. Om Carlsberg nu tar så himla mycket samhällsansvar som de babblade om Almedalen så kanske det är på tiden att åtminstone följa svensk alkohollag och föregå med lite gott exempel. Är det för mycket begärt?

Detta är alltså ännu ett exempel på hur alkoholindustrin failar. Vill du se fler exempel så föreslår jag denna lilla film som på mindre än tre minuter visar alkoholindustrins sanna ansikte.

Läs RFSL:s rapport om HBTQ-kvinnors drickande här. På sidan 17 står det bland annat om hur mycket högre deras alkoholkonsumtion är.

bild 1
Carlsberg non-alcoholc i Pride-programbokenbild 2
Områdets ytterstaketbild 3Mot baren! 

Homosexuella markörer…

I vår svenska guidebok vi hade med oss till Tallinn fanns det ett kort avsnitt med rubriken Homosexuella resenärer. IMG_0651

Detta är galet och ständigt relevant men i dessa Pride-tider blir det mer aktuellt och nödvändigt att prata om.

Jag utgår från att guideboken skriver detta i all välmening för att turister inte ska råka illa ut samtidigt som de är med och bromsar utvecklingen genom att skrämmas. Hur ska vi kunna förflytta normer och tänja på gränser om vi uppmanas hållas tillbaka? Själv blir jag provocerad och sugen på att hålla Lina eller Sofia i handen hela helgen. En fin del av globaliseringen är ju att ta med sig sin egen kultur och sina rättigheter och på så sätt ifrågasätta normer med målet om att utvidga dem. Enda sättet att uppnå det är ju att inte ta seden dit en kommer utan provocera och utmana. Viktigt att komma ihåg här är att vi pratar om det den galna tanken om att en person ska få vara i kär i vem de vill.

Justin Timberlake #JT2020tour

För en vecka sen var jag, och en hel del andra, på Justin Timberlake i Tele 2 arena. Jag har framförallt lyssnat på hans skiva FutureSex/LoveSounds från 2006. Denna man gör alltså några av världens bästa danslåtar och konserten var därefter. Galet snygg ljus-show, bra låtlista och såklart otroligt mycket stämning, känsla och högkvalitativ sång och dans. Han är proffsig på alla sätt. Sällskapet gjorde ju inte själva upplevelsen bättre. Några av de bästa jag vet i denna huvudstad.

Två saker vill jag dock anmärka på. Ja, det blir lite partypooper men som vi säger i UNF: Party är politik. Jag kan inte och vill inte ta av mina alkohol- och genusglasögon.

1. Han inledde första numret kalas med både manliga och kvinnliga dansare i kavaj, det kändes modernt. Allt eftersom konserten framskred så gick det bara utför. De nakna tjejerna (alltså helt nakna) på skärmarna bakom honom. Så onödigt. Det är tillräckligt mycket sex appeal kring honom som han är, han behöver inga nakna tjejer. Size-zero och nakenhet är över. Vi vill ha riktiga människor nu som kan dansa, inte vara nakna.

2. Så jävla mycket alkoholromantik. Två av flera exempel. Han shottade och berättade om denna fantastiska dryck. Så uppenbart sponsrad och uppköpt. Han berättade om sin favoritlåt. Det var hans favoritlåt för att den handlade om alkohol. Inte för beatet, känslan, texten, soundet.

På det stora hela ändå mycket nöjd. Tack för en minnesvärd kväll. bild 1 Nästan först på plats, fick förfesta efter bästa förmåga. bild 2
Justin upp till vänster, stod inte riktigt lika när som under BSB… Kolla in ljus och projiceringen av diverse natur, dansare, bilder. bild 4
Efter ett tag åkte en del av scenen ut i lokalen och väldigt många fick en väldigt mycket närmare upplevlse av honom. Bra arrat så att alla i hela arenan fick känna att de hade en bra plats. bild 3
Det här var det närmaste jag kom honom. Cirka två meter upp 🙂

Jag är en av Framtidens kvinnliga ledare

Den fackliga organisationen Ledarna utser för åttonde året i rad Framtidens kvinnliga ledare genom en lista på 75 personer. De första 30 är i ordning, plats 31-50 är heta listan i inbördes ordning och plats 51-75 är varma listan, även den i inbördes ordning. Jag själv finns på varma listan och är otroligt stolt och glad för det. Med på heta listan finns Astrid Wetterström, tidigare GS på UNF och på plats 30 Josefine Larsson, nu ordförande för Scouterna, tidigare vice ordförande NSF. Nykterhetsrörelser levererar alltså hela tre grymma kvinnor till denna lista – fantastiskt.

Hela eftermiddagen ägnades åt en workshop med en fantastisk inspirationsföreläsning, nätverksövningar och Ledarnas senaste Jämställdhetsbarometer som visar att vi kommer ha jämställda löner 2031. Det går framåt men för långsamt. Det finns två saker som skulle göra otroligt stor skillnad för att detta ska gå framåt: Kvotering och individuell föräldraförsäkring och detta är det Ledarna tror är vägen framåt.

Det som gör mig mest trött när det gäller jämställdhetsarbete är att vi vet vilka åtgärder vi behöver göra men ändå händer väldigt lite. Det är bedrövligt! Samtidigt är det så himla inspirerande att vara omringad av starka och målinriktade kvinnor som alla vill framåt, både för egen del och för oss kvinnor som grupp. Från idag tar jag även med mig att minst tre av de närvarande kvinnorna var gravida och flera har småbarn hemma. Känns bra eftersom jag har planer på att både göra karriär och bilda familj. Att ha en bra chef och en bra man verkar vara receptet!

bild 5Löneskillnader mellan män och kvinnorbild 4Jippi!
 bild 2
Jag, Josefine Larsson och Astrid Wetterström tre stjärnor som vuxit i sitt ledarskap inom nykterhetsrörelsenbild 1
Vinnaren och tvåan – stort grattis till er!bild 3
Ett gäng av oss är glada!

 

Ryttareliten

Är så himla glad över att SVT sänder en välproducerad serie om ridsporten, kolla in Ryttareliten. Den är till och med så bra gjord att jag tror att även den som inte kan särskilt mycket om hästar kan uppskatta den. Jag har aldrig varit på någon elitnivå, ja inte ens i närheten, men jag har under 15 år av mitt liv varit aktiv hästtjej och kan bekräfta att så som det framställs så är det på många sätt. Minerna, spänningarna i luften, beroendet av hästen, marginalerna, snacket, pressen.

Det finns flera viktiga jämställdhetspolitiska aspekter i att just ryttareliten görs. Hästsport är den näst största sporten som tjejer utövar, efter fotboll. Det är dessutom den enda (i alla fall som jag känner till) världsomspännande sporten där män och kvinnor tävlar mot varandra på samma villkor och är lika bra. Där det inte spelar någon roll vad du har mellan benen. Cirka 85 procent av de som utövar sporten är tjejer, så ser inte fördelningen ut bland eliten, där är det mer jämställt. På ett sätt är det positivt för det ger flera manliga förebilder som rider, å andra sidan är det problematiskt att en sport som är så dominerande av tjejer i den breda utövande basen inte återspeglar sig i eliten. Lite som att kvinnor ofta blir mellanchefer men inte blir högsta.

Uthållighet, mental stabilitet och fysisk form avgör. Inte den som är starkast trots att en måste vara i minst sagt god kondition för att klara av att rida på den nivån. Utöver detta behöver du vara skicklig och ha talang. Om du inte tror mig kan du kolla in I huvudet på Gunde Svan när han lär sig rida hos Malin Baryard-Johnsson. Gunde som är i fysiskt bra form, envis och verkligen går in för det behövde flera månader för att klara av att hoppa en bana.

Ryttareliten visar även upp att det handlar om riktigt stora pengar. Att en måste vara en affärsman för att klättra uppåt. Det som också blir uppenbart är att hästsporten inte är något du kan göra helt själv. Det krävs en familj som ställer upp och de riktigt framgångsrika har ofta väldigt rika föräldrar som är beredda att köpa dyra hästar. Som de säger i programmet. ”En är inte bättre än ens bästa häst”. På det sättet finns det all anledning att anlägga ett klassperspektiv på.

Elin har skrivit bra om detta en gång när Rolf-Göran Bengtsson fick Jerringpriset och här kan du läsa mer statistik om ridsporten.