En månad kvar

Idag är det en månad kvar tills vi påbörjar vår resa ett varv runt jorden. Jag början vänja mig vid tanken att det inte är ett halvår bort utan faktiskt ganska snart. Erik bad mig rita resan, and so I did. Resultatet finns nedan. Kan du se vad alla olika delar ska föreställa?

Så här ser min topp-tio-lista över resan ut:

  1. Spendera 24/7 med Erik och ta selfies på alla coola platser vi kommer besöka
  2. Få en glimt av många delar av vår fina jord
  3. Äta mat från världens alla hörn
  4. Vandra Machu Picchu
  5. Uppleva Kuba
  6. Ta dykarcert och simma i stora barriärrevet 
  7. Reflektera. Sova ut. Komma in i ett annat flow. Få nya perspektiv. Bli lite visare. 
  8. Äta mörk choklad direkt i Ecuador 
  9. Roadtrippa Nya Zeeland 
  10. Fira nyår i Tokyo

  Made by me! 

Annonser

Trams med min avdelning

Jag skulle säga att en av mina framgångsfaktorer i mitt ledarskap är min orädsla inför att testa olika metoder och övningar samt alla tokigheter jag bär med mig från UNF. Alla mina grupper jag lett genom åren har varit försökskaniner inför diverse nya påhitt jag kommit på. Jag har ännu inte blivit avsatt så mitt tips till alla ledare är: kör på med alla möjliga metoder du kan komma på, de behöver inte vara beprövade!

Idag har vi haft avdelningsdag med två timmar seriösa diskussioner och två timmar trams. Först tårtbakning i grupp med händerna ihoptejpade och sen pusselbygge med olika kommunikationshinder. Tårtan gick som en dans, den var till och med god, pusslet gjorde jag alldeles för avancerat. Bra lärdom till en annan gång. Bilderna är lite suddiga, inte helt lätt att hålla handen stilla när en sitter ihop med sin kollega.
IMG_1851

Nästan hela gänget fick plats i bild.IMG_1864
Per, Johnny, Simon och Caroline
IMG_1865
Kommunikationsutmaning: bygg pussel utan synIMG_1868
Jag hade visst klippt alldeles för små bitar och utan bild är det svårIMG_1871Tadaaaaa: Kommunikations- och påverkansavdelningen af IOGT-NTO

Förbereda sig för resan

Insåg att jag bara har en månad kvar att jobba innan det är jul. Och när julen varit. Då åker vi. Jorden runt. Hur stört är inte det? För mig har den här resan hela tiden varit sex månader bort. Nu är det helt plötsligt bara 5 veckor tills vi åker. Jag känner mig faktiskt oerhört lugn. Det är några få saker kvar som måste fixas, resten löser vi allt eftersom när vi väl kommit iväg. Vi har pass, en budget och 15 flygresor bokade. Vi är vaccinerade och lägenheten är uthyrd. Vi googlar, drömmer och skriver listor på det vi vill göra. Ibland är det svårt att ta in att vi ska få uppleva detta.

Det som är kvar att styra upp är: Visum i Kina, Australien, Kuba, förlänga reseförsäkringen, boka boende i Tokyo samt köpa vandringsskor och packpåsar. Och så ska jag komma på den där hashtaggen. Någon kreativ själ som har nån idé?

Och om någon missat vad det är vi ska göra så finns hela rutten här

Våld är aldrig lösningen 

Läser mitt inlägg från igår och ser att frustrationen tog över. Att det känns som att våld skulle vara lösningen. Det är det aldrig. Jag förstår att det kändes så men i dessa lägen, som i så många andra när det gäller liv och död, så är det inte känslan som ska styra. Den enda möjliga vägen är samtal, öppna gränser för de som behöver ett nytt hem, förebyggande åtgärder, utbildning, framtidstro, sjukvård för de skadade och politiskt ledarskap. 

Min pappa satt i fängelse för att han vapenvägrade när han skulle göra lumpen. Det är jag stolt över. Jag tycker Sverige ska rusta ned hela sitt försvar och bidra till världsfreden genom topputbildning i diplomati och medling. Vi ska utbilda personer i katastrofhantering och dessa ska vi skickar ut i världen när moder jord säger ifrån. Alla som vill bo här ska vi ge plats för. Vi ska föregå med gott exempel och inte använda oss av våld och vapen what so ever. Det finns andra vägar och vi ska visa vilka. 

Lyckodagen?

Jag var påväg att skriva ett blogginlägg igår om hur otursdagen fredag den trettonde varit fylld av glädjande besked. Två kopplade till jobbet och en privat. Men. Jag spenderade den sena kvällen i soffan och följde liverapporteringen från terrordåden i Paris. Min lycka omvanldades till en sorg över alla oskyldiga som fick sätta livet till. I skrivande stund 120 dödade och 200 skadade. Kan knappast kalla dagen en otursdag. Det handlar inte om otur. Det är ett aktivt, väl planerat dåd fyllt av hat. 

Jag vet inte om jag ska rikta min ilska mot machokulturen, extremism eller religion. Kanske alla. SVT rapporterar att majoriteten som de utsända talar med i Paris skyller på politiken. De menar att Frankrike agerat mot Islamiska staten och som jag förstår det så menar det att det är fel och att ett sånt här slag tillbaka var att räkna med. What? Jag kan i princip ingenting om varken ut- eller inrikespolitik i Frankrike och jag förstår att en bli upprörd på sina politiker om det känns som att deras politiker orsakat dåden. Men vad är alternativet? Bara vakta sitt eget land, inte bry sig om det som händer i andra länder? Ja, jag önskar att militära medel inte ska behövas men som det ser ut just nu känns våld som enda lösningen för att krossa dessa vidigriga sammanslutningar av människor.