Jävlar anamma från #socforum13

Bit inte ihop hette workshopen jag var på tidigare idag. Om sexism på jobbet, sätta gränser och feminism. Bara vetskapen att jag är i ett rum med 20 andra feminister gör mig trygg och pepp. Om systerskapet bara fick rule the world, så jävla mycket bättre det hade varit.

När jag är i feministiska sammanhang så blir jag ofta väldigt arg, inte minst på männen som grupp. Blir förbannad för att Sverige inte kommit längre och att vi fortfarande har motståndare till män och kvinnors lika rättigheter och alldeles för många som tror att det här med jämställdhet nog löser sig med tiden. Ingen jämställdhetsförbättring har kommit av sig själv eller för att männen själva kommit på att de nog vill ge lite mer makt till kvinnorna. Alla framsteg är resultatet av en kamp som förts av både kvinnor och män. Det är med regleringar och genom tvingande politiska beslut som förändring skapats. Enskilda undantag finns givetvis på en mikronivå men ur ett makroperspektiv krävs modiga politiska beslut som går före. Själva vetskapen om att jag kommer tjäna nästan 5000 kr mindre för att jag föddes med en snippa får mig att flippa. Att kvinnor tar ut 75 procent av föräldraledigheten med allt vad det innebär (frånvarande fäder för barnen, sämre karriärmöjligheter för kvinnan osv) gör att jag nästan är beredd att vara hemma tre månader med förhoppningsvis kommande barn och sen lämna över resten till mannen. Styra upp statistiken lite eftersom vi vet att med bättre statistik har vi också skapat ett bättre samhälle.

Jag jobbar på en arbetsplats där det finns gubbar. Jag jobbar med påverkansarbete och möter gubbar i politiken. Jag rör mig i offentligheten och möts av män som tar sig friheter. Varje gång en man/gubbe går över gränsen (och det är jag som definierar gränsen och ingen annan) så infinner sig obehagskänslan och frågorna. Usch det här kändes inte bra. Upplevde jag precis det där? Vad hände? Fattar att jag borde säga något. Bemöta, ifrågasätta, säga ifrån, skrika, förklara. Men ofta vet jag inte vad jag ska säga och många gånger så väljer jag att backa. För jag orkar inte. Vågar inte. Vet inte hur. Vill inte vara den där jobbiga kvinnan, grinig, humorlös, mens har hon säkert också, vi vet ju hur det blir med hormonerna då.

Från idag tar jag framför allt med mig tre saker.

1. Jag behöver hitta en standardmening jag alltid använder när den känslan infinner sig. Jag tror det kommer vara: Det där tycker inte jag är okej. Om jag bara får ur mig det så tänker jag att resten kommer av sig själv. Jag ska inte fundera ut ett bra svar vid varje tillfälle jag ska betinga min kropp. När känslan kommer så ska responsen Det där tycker jag är okej bara ploppa ut. Reflexmässigt.

2. Om jag får motstånd och inte känner att jag vinner striden efter att jag sagt den meningen så har jag trots allt vunnit en delseger för jag har markerat och det är gott nog. Stått upp för mig själv. Jag måste inte vinna varje slag fullt ut. Ett halvt steg är också ett steg.

3. Vi behöver samla oss. Unite. Förena. Om jag visste att alla kvinnor runt mig alltid agerade när de blev utsatta för en sexistisk kommentar så skulle det bli lättare för mig. Då blir jag inte en grinig kvinna. Då blir vi flera griniga och någonstans där kommer det vara lättare. Hellre griniga tillsammans än ensam. Så om jag inte vågar för min egen skull så ska jag stå upp för systrarna. Kollektivet, systerskapet 4-ever and ever.

I mitt hat mot män som grupp så blir det alltid svårt när det finns så många enskilda män som jag både älskar och tycker om väldigt mycket. Fantastiska pappa, grymma bror, underbara pojkvän, alla schyssta killkompisar och fina manliga kollegor. I mina personliga relationer är det inte ett dugg svårt, jag känner inget hat mot dem. Jag vill ha män kring mig i mitt liv men när jag klagar på/beskyller män som grupp för något så är det ju en indirekt påhopp på de enskilda männen jag tycker om. Så får de vara. Vi kan inte frånse att män som grupp orsakar en obscen mängd skit bara för att det finns ett gäng guldkorn som utskiljer sig.

Slutligen. Ni som läser detta och inte definierar er som feminister.Tänk om.

Annonser

One thought on “Jävlar anamma från #socforum13

  1. Vi kanske borta starta en kampanj. Har också fastnat för frasen ”det där var inte okej”. Tänker att upprättelse, självförtroende och ökad eftertanke/insikt kan komma utav just den meningen. Perfekt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s