Känslorna efter att ha avgått

Jag räknar dagarna och det går i rasande fart. Satt här om dagen och funderade på hur jag tror att det kommer kännas när jag har avgått. Alltså inte direkt efter kongressen eller under Almedalen eller under semestern (som jag faktiskt ska ha!) utan i höst när mitt nya jobb drar igång på riktigt, UNF är slut på riktigt och jag ska försöka forma ett nytt liv.

Jag förställer mig hur jag ska ha mycket mer tid, vara ledig mer och oftare. Samtidigt känns det som att detta är något jag bara intalar mig för att orka köra hårt hela vägen fram. Jag gissar att tempot på IOGT-NTO som chef skulle kunna vara lika högt som i UNF, men det återstår att se.

Rent känslomässigt tror jag det kommer vara väldigt blandat. Jag är en centrumtjej som tycker om när saker och ting kretsar kring mig. Jag tycker om att få bekräftelse, vara en förebild, vara någon som har ögonen på sig. Jag gillar att ha koll, vara insyltad i den innersta kretsen, veta saker lite före alla andra och få höra skvaller. Eftersom detta kommer minska, lite nu första året och väldigt mycket andra året, så anar jag en känsla av tomhet, brist på uppmärksamhet och ett otillfredsställt bekräftelsebehov. Det låter som att jag kommer må jättedåligt. Det tror jag inte alls, jag behöver nog bara vänja mig vid ett annat sorts liv.

Någon form av identitetskris i mindre skala räknar jag med. Vad är UNF utan mig? Troligen väldigt mycket. Vad är jag utan UNF? Med all säkerhet väldigt mycket men kommer jag känna det eller kommer jag bara veta det?

Som sagt jag har ett behov av att stå i centrum och få bekräftelse och detta är inget jag vill ändra på. Jag vill vara så, men jag vill också finna andra sätt att säkerställa detta på än genom att vara ordförande för UNF. Hur ska det gå till?

Jag är lite rädd för att glömmas bort, tappa bloggläsare och känna mig mindre meningsfull. Om det blir så får jag göra något åt det. Det är inte på något sätt synd om mig, jag är bara glad över att UNF väcker så mycket känslor i mig. Det är väl det som är beviset på att jag brinner kopiösa mängder för UNF. Ja ni vet, det är mitt längsta förhållande helt utan otrohet. Blod, svett och tårar (alla exempelvis upplevda när jag var ungdomspraktikant i Tanzania), kärlek vid första ögonkastet, den som ställer upp i alla lägen, utmanar mig och älskar mig. Att lämna det och gå vidare borde skapa känslor. Jag gillar känslor så jag hoppas att det är mycket av dom på kongressen.

Idag är det två veckor till festen drar igång och i höst kommer ett inlägg om hur det känns att ha avgått på riktigt utan spekulationer.

 Linda Adolfsson har beskrivit många saker som jag känner igen mig i på samma ämne.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s