Det är orättvist

Min farmor ligger i respirator.

För ungefär 10 år sedan när farmor och farfar gick i pension var båda två energiska typer med stor trädgård med alla sorters blommor och det bjöds alltid på sju sorters kakor Jag har firat många av mina jular med dem, alltid med massor av mat, välkläddjulgran och många kusiner. På kvällen spelas det alltid kort. Åren gick och farfar blev svagare och sämre fysiskt och tillslut blev han dement och flyttades i våras in på äldreboende permanent. Farmor har under alla dessa år, när farfar blivit sämre, tagit hand om honom. Hemtjänst har funnits men det stora jobbet har farmor gjort. Ett jobb som är större än vad vem som helst klarar av.

Jag har många gånger frågat mig varför farmor har slitit så hårt med att hjälpa farfar men varje gång jag träffar dom förstår jag. Det är villkorslös kärlek som varat sen de var 19 år gamla. När de ses drar farfar nästan ned farmor i rullstolen för att kunna ha henne så nära som möjligt och de håller handen nästan hela tiden. De har varit gifta i över 50 år!

Med åren har farmor blivit sämre och sämre. Mer krämpor och mer ihopsjunken. Trots detta, alltid lika glad över att se oss barnbarn. För några månader sen las hon in på sjukhus efter stora smärtor. Det konstaterades att hon hade fem frakturer på ryggkotorna och att det inte gick att steloperera eftersom hon har så skört skelett. Mänger av morfin och andra smärtstillande har pumpats in i kroppen för att farmor över huvudtaget skulle kunna stå på benen. De starka medicinerna ledde till enorma magsmärtor som visade sig vara ett magsår. Detta uppdagade sig för några veckor sedan.

När alla diagnoser var fastställda och rätt vård och medicinering var möjlig blev farmor bättre och åkte hem. Det var ungefär i den vevan som vi kom ned för att hjälpa till att flytta. Den resan slutade med nya magsmärtor, 15 timmar på akuten och sen hemgång för farmor. 8 timmar senare åker hon in akut med ambulans och opererades för ett hål i tjocktarmen. Detta skedde natten mot lördag.

I morse ringde pappa och berättade att hon vid två-tiden i natt slutat andas och därför ligger i respirator just nu. Andas stabilt men ingen vet varför hon slutade andas och hur länge hon behöver respirator.

Livet är orättvist. Min farmor förtjänar att leva så himla mycket längre och att äntligen få flytta till något mindre och få mer hjälp så vardagen blir mindre slitsam. Vet att en inte är rationell på något sätt när det gäller nära relationer och att det finns massor med barn som helt oförtjänt dör för tidigt vilket är än mer orättvist. Men ändå, min farmor ska leva länge. Jag är glad att jag åkte ned och hjälpte till med flyttandet och fick träffa henne och just nu hoppas jag bara att hon blir bättre och får flytta in i lägenheterna och se golvet som jag la i hennes sovrum.

Älskade farmor, kämpa på!

Annonser

2 thoughts on “Det är orättvist

  1. Vi håller förstås alla tummar för att hon kryar på sig ❤

    Precis som du blir jag ruskigt besviken över att livet
    är lite för hårt och lite för orättvist mot vissa.
    (Och så blir jag fullkomligt rasande över att hon
    uppenbarligen inte fått bästa möjliga vård!!!)

    Det bästa du nu kan göra är att ha en riktigt rolig och lärorik resa
    – det kommer att göra farmor glad!

    Kram
    /BJ

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s